Plötsligt en dag i juni började pianot låta konstigt - på just de där oktaverna man spelar mest på. Tråkigt, men inte så mycket att göra åt - laga kostar säkert många pengar, blev slutsatsen. Så det blev inte så mycket spelande på ett tag. Men så en underbar höstdag kommer en vacker kvinna med en vacker dotter på besök, klinkar lite, tittar in lite bakom locket - och fiskar upp en sticka! En sticka som varit borta från stickningen sedan någon dag i juni… ny slutsats: pianot kan åter låta som det ska (eller så bra som det ska och går efter tre år, två flyttar och ingen stämning):

Gud, för uppbrott och förvandling
lär oss glömma bort vårt jag.
Driv oss ut att bygga broar
till en okänd morgondag.
(PoS 285)