Är på väg in i en “nu är det dags att återuppta det här med att studera”-period nu, och på den vägen stöter jag på ett och annat intressant jag skrivit i uppsatser och inlämningsuppgifter under mina lingvistikstuderardagar. Här kommer ett urval:

• “För det tredje hävdar Grice att man inte kan argumentera för att någon menade någonting med utslagen, vilket ju är rimligt.”
• “Om vi nu istället tänker oss att det är sent och tunnelbanan har slutat gå, och vi därför bestämmer oss för att ta en taxi hem. Efter ett tag kommer en taxi körande med tänd taxiskylt på taket, vilket genast får oss att titta på varandra och säga: ”Aha! Den här taxin är ledig, den kallar vi på”.”
• “Låt oss anta att det minimalistiska programmet är liksom lite knäppt sådära…”
• “En upipgft om omslaauktlkde skvreiktcen”
• “Den enda slutsats man med säkerhet kan dra utifrån denna undersökning är som väntat att den inte är tillräckligt omfattande för att man ska kunna dra några slutsatser överhuvudtaget.”
• “Mellan den problematiska turen och E:s tur börjar B en tur som skulle kunna vara början på en reparation också, men det går inte att avgöra.”
• “Honom dum fras vara bra”
• “ö dvjä pubdisco gransh pop a vet nte va reä”
• “Ordet som personen på röntgenfilmen säger är ”Johan”, vilket består av fyra (inte fem) segment, eftersom h-et inte märks. Först för talaren tungan mot palatum och bildar där en approximant, dvs. /j/. Sedan rundar han läpparna och drar bak tungan, så att bokstaven o bildas. Här skulle det kunna förekomma ett /h/, men det syns inte på röntgenbilden, men det blir ju samma ord vare sig man uttalar det med /h/ eller inte. Sedan sprider han ut läpparna igen, sänker ner tungan och käken för att bilda /a/, medan tungan dras fram och tungspetsen sedan förs upp mot alveoli, där /n/ formas. Då kan man även se att velum höjs, eftersom det är en nasal.”
• “Tack och hej, nu räcker det!”