“Vilket tecken vill du ge oss så att vi kan tro?
  Ni skall inget annat tecken få än tårarna: det salt som aldrig mister sin sälta.
  Hjärtats förkrosselse är ett beprövat tecken när andarna är svåra att skilja åt för ögat.
  Tårarna är en Guds gåva som gör människan seende. När vi på allvar ser vår egen halvhet och ljumhet, att begären ofta är långt starkare än kärleken i våra liv - hur skulle vi kunna annat än gråta?
  Men det är inte en gråt som leder till dysterhet och bedrövelse. Tårarna renar blicken och skänker större klarsyn. Dess sorg är därför oskiljaktigt förbunden med hoppet och den tröst det ger. När öknens eremiter gråter över sig själva är det inte ett ältande av enskilda synder; det är en sorg över det faktum att vi är syndare. Världen har förlorat sitt ursprungliga tillstånd av renhet.”
(ur Helig rot av Peter Halldorf, s. 34)

två gånger mötte jag mina egna tårar den dag vi förlovade oss.
den första började i helig helig helig.
den andra i hålet i mänsklighetens hjärta.
båda är jag tacksam för.